Italian High Renaissance Painter, 1483-1520 Italian painter and architect. As a member of Perugino's workshop, he established his mastery by 17 and began receiving important commissions. In 1504 he moved to Florence, where he executed many of his famous Madonnas; his unity of composition and suppression of inessentials is evident in The Madonna of the Goldfinch (c. 1506). Though influenced by Leonardo da Vinci's chiaroscuro and sfumato, his figure types were his own creation, with round, gentle faces that reveal human sentiments raised to a sublime serenity. In 1508 he was summoned to Rome to decorate a suite of papal chambers in the Vatican. The frescoes in the Stanza della Segnatura are probably his greatest work; the most famous, The School of Athens (1510 C 11), is a complex and magnificently ordered allegory of secular knowledge showing Greek philosophers in an architectural setting. The Madonnas he painted in Rome show him turning away from his earlier work's serenity to emphasize movement and grandeur, partly under Michelangelo's High Renaissance influence. The Sistine Madonna (1513) shows the richness of colour and new boldness of compositional invention typical of his Roman period. He became the most important portraitist in Rome, designed 10 large tapestries to hang in the Sistine Chapel, designed a church and a chapel, assumed the direction of work on St. Peter's Basilica at the death of Donato Bramante,   Related Paintings of RAFFAELLO Sanzio :. | The virgin mary | Crucifixion | Portrait of a Cardinal | Madonna with the Blue Diadem | Angel |
Related Artists:
maria rohl
Maria Christina Röhl, född i Stockholm den 26 juli 1801, död i Klara församling, Stockholm den 5 juli 1875, var en svensk porträttmålare som avbildade ett flertal samtida kända personer. Medlem i konstakademien (1843) och hovleverantör. Hennes tavlor hänger bland annat på Nationalmuseum i Stockholm. En samling av 1800 porträtt finns på Kungliga Biblioteket. Maria Röhl växte upp i en rik familj, men då hon blev föräldralös 1822 drabbades hon av fattigdom. Hon tänkte först bli guvernant, men professorn och kopparstickaren Christian Forsell undervisade henne då i teckning; hon hade redan tidigare undervisats av målaren Alexander Hambr??, och fick nu lära sig att utföra snabba och realistiska porträtt i blyerts; hon arbetade i blyerts och krita i svartvitt. Hon bodde hos familjen Forsell, där hon först avbildade familjens vänner och sedan, då det hade blivit modernt att låta avbilda sig av "mamsell Röhl", försörjde hon sig på detta i trettio år. Hon utnämndes till kunglig hovmålare 1843, studerade 1843-1846 under Leon Cogniet vid Franska konstakademien i Paris och hade sedan en atelj?? i Brunkebergs hotell i Stockholm. Fotografikonsten blev en svår konkurrent under hennes sista år. Även systern Eva Röhl (1810-96) uppges ha haft viss konstärlig begåvning.
Julian Scott
American, 1846-1901 ,was born in Johnson, Vermont and was a Union Army drummer during the American Civil War who received America highest military decoration the Medal of Honor for his actions at the Battle of Lee Mills, he was also an American painter and a Civil War artist. Scott received his youthful education at the Lamoille Academy, known today as Johnson State College where the main gallery is named in his memory. Scott continued his studies graduating from the National Academy of Design in New York and subsequently studied under Emmanuel Leutze until 1868. During the Civil War, Scott enlisted in the 3rd Vermont Infantry on June 1, 1861, at the age of 15 as a fifer and in February 1865, was awarded the Medal of Honor for rescuing wounded under enemy fire during the Battle at Lee Mills, Virginia. When the war was over he traveled to Paris and Stuttgart to continue his education. Scott 1872 masterwork, the Battle of Cedar Creek, is located at the Vermont State House. The painting illustrates the contributions of his home state of Vermont in the American Civil War In 1890, and is significant for its absence of glorification of war and instead shows the suffering and human sacrifice associated with war making. Scott traveled west as part of a census party, painting Native Americans in New Mexico, Arizona and Oklahoma. Many of his works from this expedition now hang in the University of Pennsylvania Museum of Art. Scott was interred in Hillside Cemetery located in Scotch Plains, New Jersey
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.